Atleki(d)s

Bakgrund:
Funderingar och diskussioner om samhällsutvecklingen.
Fler barn slutar allt tidigare med idrott. Barnfetma/diabetes ökar. Skolresultaten försämras. Gängproblematiken kryper längre ner i åldrarna. Samhällets insatser, mätt i pengar, har varit omfattande trots detta accelererar den negativa utvecklingen.

Analys:
Fler och fler barn ”väljer bort” idrott på olika sätt. Indirekt väljer dom då också bort massor med sociala kontakter. Troligtvis är detta också kopplat till utvecklingen med ”hemmasittare”. Betydelsen av en välutvecklad motorik/koordination vad gäller individens hela livscykel är väl dokumenterad och kan knappast överskattas.

En betydande anledning till en djupt rotad negativ inställning till fysisk aktivitet i tidig ålder är att man ”känner att man är dålig”. Detta grundar sig ofta på att man är lite senare i sin utvecklingskurva eller att man har fått för knapp motorisk stimulans i tidig ålder. Effekten blir också ofta felaktiga slutsatser från omgivningen (vuxna) som genom bl.a. tonfall och kroppsspråk bekräftar och förstärker barnens negativa känslor.

Åtgärd:
På ett roligt och stimulerande (ur barnens perspektiv) ge en rejäl koordinativ/motorisk plattform som ger goda förutsättningar att så småningom tillgodogöra sig mera uppgiftsinriktade egenskaper.

I denna process spelar föräldrar/vårdnadshavare en avgörande roll. Föräldrarna måste därför utbildas i och motiveras att samverka aktivt i processen.

Slutsats:
Vi behöver agera inte reagera redan på individnivå och tidigt. Idag används enorma resurser för att reparera skador som till stora delar inte hade behövt uppstå. Det finns så mkt som talar för och egentligen inget som talar emot.

Vi börjar i Vetlanda och låter det sprida sig vidare. Vi låter akademien utvärdera efter hand.

Det finns liknande initiativ på några håll men dessa begränsas av att målbilden ibland är kommersiell ibland av en målsättning att skapa duktiga idrottare i ett smalare perspektiv.

// Ulf Öller